Programblad - Tomas Djupsjöbacka

Lili Boulanger

D’un matin de printemps (Arr: Camille Pépin)

Speltid:  5 minuter

Franz Joseph Haydn

Cellokonsert C-dur, Hob. VIIb/1

Speltid:  25 minuter

PAUS

Lili Boulanger

D’un soir triste (Arr: Camille Pépin)

Speltid:  12 minuter

Franz Joseph Haydn

Symfoni nr 101, D-dur "Uret"

Speltid:  19 minuter

D’un matin de printemps/D’un soir triste

1968 skriver den berömda musikpedagogen och tonsättaren Nadia Boulanger:

”Musik var som en andra natur för min lillasyster Lili. Hon hade absolut gehör och älskade att sjunga. Fauré brukade komma till vårt hus för att gå igenom sina senaste sånger med henne. […] Hennes klena hälsa gjorde att hon inte kunde gå i skolan och inte heller öva musik intensivt. Trots det bemästrade hon komposition på bara tre år och som 19-åring belönades hon som den första kvinnan med Premier Grand Prix de Rome i komposition.” Hennes liv blev också kort; bara 24 år gammal avled hon i tuberkulos.

D’un matin de printemps är en livfull och ljus sats som Lili Boulanger komponerade alldeles i slutet av sitt alltför korta liv. Tonspråket är nära Debussys, mer så än i hennes övriga musik. Den första versionen är för flöjt eller för cello och violin till pianostämman.

D’un soir triste hör även till Lili Boulangers allra sista kompositioner. Den skrevs ursprungligen för pianotrio (violin, cello och piano) eller för cello och piano. Verket är en mörk spegelbild av dess lättsammare systerverk, D’un matin de printemps. De delar samma musikaliska material – teman, rytmer och harmonier – men i D’un soir triste transformeras de till något tungt och ödesmättat. Med tanke på Lilis sjukdom har del har uppfattat det självbiografiskt.

Haydn cellokonsert

Det skiljer 20 år mellan Haydns två bevarade cellokonserten. Tidigare hörde D-durkonserten till ett av de mer spelade verken, men när den tidigare C-durkonserten återfanns i början av 1960-talet har dess ungdomliga vitalitet blivit allt mer uppskattad och nu hör den definitivt till standardrepertoaren. Konserten bjuder på idérik musik, där Haydn för första gången i sina konsertverk utnyttjar kontrasterande tematik, det som kom att bli ett signum för hela wienklassicismen. Haydn tar även tillfället i akt att i vissa passager dela upp oboe- och stråkstämmorna, något som annars hör hans tidiga symfonier till.

Haydn ”Uret”

Den nionde av Haydns tolv London-symfonier har fått sitt smeknamn av stråkarnas pizzicato-knäppande i andra satsen. Namnet var inte Haydns eget men kommer sannolikt från ett pianoarrangemang av Andantet några år senare med titeln ”Die Uhr”. Även den tredje satsen är klockinspirerat, då Haydn ursprungligen skrev menuettens tema för en musikaliska klocka.

Verket är stort upplagt – 60 musiker framförde musiken vid premiären – och som vanligt möttes det av mycket stor entusiasm av den engelska publiken.

Jörgen Lundmark

Dirigent och cellosolist: Tomas Djupsjöbacka

Nordiska Kammarorkestern