fredag 4 juli 2025

Malin Broman - Musikalisk ledare för Nordiska Kammarorkestern

När violinisten och konsertmästaren Malin Broman kliver in i sin nya roll som musikalisk ledare för Nordiska Kammarorkestern, är det med en livslång erfarenhet av musikens betydelse – inte bara som konstform, utan som språk, gemenskap och identitet. I ett samtal om barndomens Suzuki-fiol, ledarskapets utmaningar och vikten av att våga visa både rötter och visioner, blir det tydligt: musiken har aldrig varit en soloväg. Den har alltid burit människor, sammanhang och röster.

Malins musikaliska bana tog sin början i ett hem där intresset fanns på håll – men inte direkt från föräldrarna.

– Dagmar Broman, en släkting till mig, var konservatorieutbildad pianist. Men mina föräldrar var inte särskilt musikintresserade från början. Pappa ville hellre spela fotboll, och mamma kom in i det av en slump, berättar Malin.

Det var genom en Suzukigrupp för små barn som musiken tog plats i familjens liv – och i Malins.

– Mamma fick höra om gruppen via en kollega vars man var amatörmusiker och ville starta en Suzukigrupp. Det var helt nytt för oss. Men det blev snabbt en livsstil – med övningar, resor, kurser och en känsla av gemenskap som påminde mer om en idrottsförening än traditionell musikundervisning.

Fiolen kom inte direkt. Först fick barnen öva rytmik på en tom flingkartong, med en blompinne som stråke, och hålla dem under hakan.

– När jag till slut fick min första fiol, i en liten sammetsklädd ask, var det magiskt. Jag, som var fem år, och min bästa kompis Malin, som bara var tre, brukade gömma oss under ett bord efter lektionen och spela gitarr på dem. Det var lek och musik i ett.

Ledarskapet, lyssnandet och samspelet

Malin ser idag många paralleller mellan sitt tidiga musikliv och det ledarskap hon utövar som konsertmästare.

– Det handlade inte om att prestera, utan om att upptäcka. Den känslan har jag tagit med mig. Musik är samspel, alltid.

Efter många år i kammarmusikvärlden – bland annat med en turnerande pianotrio – ser hon stora orkestrar som en form av kammarmusik i större format.

– Alla i en orkester har olika styrkor. Vissa har tydlig struktur, andra enorm vision. Mitt jobb är att lyssna, ta in och hjälpa till att formulera det som behövs, både musikaliskt och mänskligt.

Som konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkesterär hon något av en diplomat mellan dirigent och orkester.

– Det handlar om att förstå vad dirigenten vill – och samtidigt ta ansvar när det inte fungerar. Våra konserter måste alltid hålla hög nivå, oavsett vem som leder oss just den veckan. Då är det mitt ansvar att få ihop det.

När Malin nu tillträder som musikalisk ledare för Nordiska Kammarorkestern är det med en tydlig känsla av möjligheter.

– Jag tycker det är så spännande att orkestern går mot att bli heltidsanställd. Det visar att det finns framtidstro, att musiken är viktig för regionen. Den entusiasmen vill jag bygga vidare på.

Ett av de spår hon vill utveckla är kammarmusikens plats i orkesterns arbete.

– Jag märker att många i orkestern har spelat mycket kammarmusik – det hörs i samspelet. Det är något att ta vara på. Samtidigt vill jag fortsätta vårda intonation och timing samt våga utmana oss själva och publiken med ny repertoar.

Malins första år består av fyra konserter, var och en med sitt eget uttryck och fokus.

– Den första konserten är som ett avstamp – en välkomsthälsning till publiken. Vi spelar i kyrkan och det är gratis för alla. För mig är det jätteviktigt att den här musiken är till för alla. Det finns inga gränser.

I höst kommer också Malins nära vän och samarbetspartner, kontrabasisten Rick Stotijn, till Sundsvall.

– Rick är fantastisk. Han är den som rör sig mest i hela orkestern. Han har en stor solokarriär och har verkligen visat vad man kan göra med ett instrument som ofta får stå i bakgrunden. Vi ska göra ett nytt arrangemang av Stravinskys Pulcinella där ni kommer att höra orkestern sjunga!

Att lyfta nya röster är en annan central del i Malins vision. Tonsättaren Emmy Lindström kommer att presenteras i en av konserterna.

– Jag har i många år försökt lyfta fram kvinnliga tonsättare. Det handlar inte om kvotering – det handlar om att visa att det finns fantastisk musik som bara lämnats utanför historien. Om inte vi, som institution, beställer ny musik, då får vi en tyst generation.

I vårens sista konsert kommer temat dans att stå i centrum, bland annat genom Dvořáks slaviska danser.

– Jag är lite besatt av idén att all musik kommer antingen från dans eller från berättande – alltså retorik. Det är något väldigt vackert i det. Musik utan ord kan ändå säga något djupt personligt.

Malin pratar om hur mycket klassisk musik bygger på folkliga danser – valser, polskor, ringdanser – och hur de ibland får nytt liv i nya format.

– Det häftiga är hur tonsättare som Bruch kunde fånga ett helt landskap, som det nordiska, utan att ens ha varit där. Bara genom att lyssna på folkvisor på ett bibliotek.

När samtalet glider in på Malins personliga smak är svaret tydligt – men ändå motsägelsefullt.

– Jag kan inte välja. Jag älskar att spela barock på sensträngar, det kan gunga som rockmusik. Men ge mig en Beethovensymfoni och jag tycker det är det vackraste som någonsin skrivits. Det finns inget rätt svar – det handlar om vad musiken gör med en.

Hon talar varmt om behovet av frihet – att inte fastna i föreställningen om att klassisk musik alltid måste vara vacker.

– Det är ett missförstånd. Klassisk musik är inte bara skön – den är livet. Den kan vara rå, smärtsam, ful – och just därför blir de vackra ögonblicken så starka. När de kommer, smälter man.

Samtidigt betonar hon hur modern musik ibland ligger närmare människors vardag än man tror – inte minst via film och populärkultur.

– Tänk på skräckfilm – det är modern musik. Det skaver, det sliter, det vibrerar av något igenkännbart. Jag tror att många känner igen sig i det, bara man vågar lyssna.

En tonsättare som lyckats förmedla just detta, menar Malin, är Jörg Widmann.

– Vi spelade ett stycke av honom nyligen. Han fick hela publiken att skratta! Han skrev musik där hornisterna svarade varandra som om de pratade – det lät som en mänsklig dialog. Det var så genialt! Han bygger musiken på sånt vi alla förstår – kroppsspråk, tonfall, rörelse.

Och det är kanske där Malin Broman allra tydligast sätter fingret på vad hennes konstnärliga ledarskap handlar om: att skapa kontakt. Mellan musiker, publik, tradition och samtid. Mellan det välkända och det som skaver. Mellan fotbollspappor, sammetsfioler och världsstjärnor på bas.

– Vi måste våga spela allt. Det vackra, det oväntade, det nya. Och göra det med allvar – och med lekfullhet.